jessansjuveler

Tänka sig att folk brukar säga att jag är allt som oftast glad! Ett år hade våra fina vikarier under sommaren rimmat om oss alla ordinarie och om mig stod det nåt i stil med " Alltid go & glad -jobbets egen kexchoklad". Så de värmde gott ska jag säga :) Men det slog mig just att årets vikarier kanske får hitta på ett rim med djungelvrål ...... jag är oftast glad och brukar inte vara otrevlig med folk. Däremot säger jag väl vad jag tycker men har inte för vana att vara dum med någon. MEN då brukar det vara det med mig - jag vet att det varken är rätt eller moget- när jag blir arg & förbannad så tjurar jag i hop rätt rejält! Det tar ett tag innan någon eller något lyckas få mig dit! Men bryter det lös så är det så ! NU är det så! Jag blir så heligt förbannad på folk som går runt & snackar skit men när man vill konfrontera människan svarar dom inte i telefon! Eller så skickar man ett mail och rackar ner andras ungar för det är ju helt otänkbart att ens egen unge någongång skulle kunna göra fel! Om en HEL klass inte funkar så skyller man på några barn! Man tänker inte tanken längre att det är hela klassen som inte funkar. Jag är engagerad till max i mina ungar! Jag är på möten , dom har ett tryggt hem och jag tar det för vad det är - det är barn! Vilken unge har inte gjort fel nångång - det är av felen man lär sig! Har det varit nånting i skolan som ex resulterar i hemringning av läraren så tar vi det omgående! Vi ställer oss inte med armarna i kors som en annan förälder gjorde nyligen och menade att det var skolans sak att lösa! Jag blir måttligt road av att se andra föräldrar som anser att barnen som stör ska ut i ett eget klassrum! Ska hela klassen på +-20 elever ha varsitt rum?? Man måste lösa det för alla! Alla ska få arbetsro självklart! Jag är väl medveten att min son kan stöka på men han är absolut inte ensam om det & vi tar det jämt! Sista veckorna i skolan ville han inte ens dit utan hade en stor klump i magen - det var en pärs varje morgon för att skicka honom nästan gråtandes! Till slut kröp det fram att han ville inte till skolan för att han tyckte att han fick skulden för allt och att han lyckades aldrig! Är det den känslan vi ska ge barnen ? Att man aldrig lyckas ? Eller att läraren beskyller en elev och ber inte ens om ursäkt när det uppenbarligen var fel elev? Sen vet jag oxå att det blir så att dom livliga barnen brukar oftast vara där det händer saker så det blir ju självklart att man frågar vad som har hänt!
Sen gör det så ont i mammahjärtat att se hur min egen unge vänder taggarna utåt för att han tror att han får skulden bara en lärare frågar vad som hänt. Vi pratar varje dag! Vi berättar varje dag hur underbar han är och hur bra det blir bara man ger sig attan på något!

 

Sen retar det mig att det finns fullvuxna människor som tycker att det är helt okej att bete sig illa mot barn!! Så om man skulle vända på det hela !? Om jag skulle behandla deras barn likadant - tror ni att dom skulle märka det då? Det tror jag säkert och vilket snack det skulle bli! Nu kommer jag inte att göra så för det är inte barnens fel att deras föräldrar inte har bättre förstånd än så!